På Stadsbiblioteket i Halmstad idag: halländsk bokmässa. Massor av folk. Intresserade människor, positiva och glada. Några sa till och med: ”mycket bättre än i Göteborg. Där är bara stim och stoj – här får man ju tillfälle till samtal”.
Det hela avslutades (men hade faktiskt kunnat pågå längre, om man ser till intresset) kl 16. Nu är man rätt trött i fötterna. Men roligt var det med alla möten och nya bekantskaper!
Jag, som inte är så van vid att arrangera och dekorera, hade lånat gammalt julpynt från Elviras antik på Kungsgatan. Den här lille gossen fick ge julstämning från Lyckas tid.
Det föresvävade mig aldrig att skicka manuset till ”Sorgeliga saker” till ett av de stora förlagen. Att stå med mössan i hand och skrapa med foten. ”Vill ni ha mig?”. Nej, jag visste ju precis hur jag ville ha min bok.
Vilken lycka (!) det var att vi har Stefan Gustafsson här i Halmstad utblickmedia.se. Och så kul det var att se manus och bilder fogas samman – som varp och inslag i en väv. På senaste tiden är det flera som frågat om just ”egenutgivning”, både som privatpersoner och som studenter. Hur gör man när man vill ge ut en bok? Jag har redogjort för hur jag gjorde. Men framför allt har jag berättat om hur mycket jobb man måste lägga ner på att få boken bekantgjord. Vem vill sitta med ett 650 kg tungt bokpaket på en EUR-pall i garaget?
Häromdagen hittade jag ”Förverkliga din bokdröm” (2012) på bibliotekshyllan. Mycket handfasta och bra råd ges. Man får veta allt om ISBN-nummer och tryck och till och med lite goda råd om utgivning av e-böcker och ljudböcker. Men jag tycker nog att författarna är lite väl ”hejiga” i sitt tilltal. Allt verkar så lätt.
Det svåra är ju att få boken såld. Det hjälper inte att boken finns på bokus och adlibris. Vem ska hitta boken i den strida strömmen av de stora bokförlagens utgivning? Min leverans från tryckeriet, som innehöll 900 böcker, har nu krympt till att jag har ca 180 kvar. För mig har det varit helt avgörande att bokhandelnlaholm.se har varit så positiv och givit mig så mycket skjuts. Tack Diana och Stefan!
På tur med bokbussen fick jag den här fina affischen, nedplockad från en anslagstavla i Mästocka.
Tänk att nykterhetsrörelsen fortfarande lever. Logerna med namn som ”Syskonringen”, ”Revelj”, ”Hoppets bild” och ”Framtidens lycka” samlade mängder av människor in på 1960-talet.
Nu finns entusiaster kvar, som Asta och Erik Berg i Göstorp. Tack vare dem finns ett litet välskött ordenshus i byn. Men mötena är inte som förr, säger Erik. ”Då var det högtidligare” – man hade inre och yttre logevakt, så som man kunde se i Jan Troells film ”Maria Larssons eviga ögonblick” där Persbrant viskade lösenordet för att få komma in på mötet.
Göstorpsmötet och prästgårdskaffet i Ränneslöv var sista föredragen för hösten. Nu blir det julpaus innan jag drar igång igen. kathinkalindhe.se/foredrag/
Den här typen av pendyler hängde i många finrum när jag var barn på 50-talet. Jag har alltid tyckt att de är fula. Men så här som på restaurang Borgmästar´n i Gamla stan i Stockholm blir det ju nästan fint. Märkligt – en är ful, många tillsammans blir snyggt. Som tur var gick inte klockorna – det skulle nog varit olidligt att höra deras pendlar gå av och an. Det känns ändå att tiden går. Och just nu rullar tåget, hemåt mot Halmstad igen.
Jag tänker på dig, och på hur vi står i relation till varandra. Jag är ditt barnbarnsbarn. Genom att jag aldrig lärde känna din dotter Märta, min farmor, känns du väldigt långt borta.
Samtidigt: häromåret firade vi jul ihop: min mor, mina barn och mitt första barnbarn. Alltså: mitt barnbarn Bo stod i samma relation till min mor Ulla som jag själv står i relation till Lycka. Som barnbarnsbarn.
Nu är mor borta. Bo har fått ett syskon som aldrig kommer att träffa min mor Ulla.
Men de är länkar i samma kedja – barnbarn, barn, mor, mormor. Så är det. Vi hör ihop genom generationerna! Hoppas att lilla Beate, som idag var med på sin mors och fars femårsbröllopsfest, kommer att känna det! För mig, äldst (nästan) på festen idag, var det väldigt tydligt.
Man tänker inte på det förrän man står längst fram i ledet!
Ett rekommenderat brev pockade på att hämtas ut. Hjälp – vad kunde det vara? Nytt körkort? Något med passet – men jag fick ju nytt nyss, på polisen…. Något med skatten?
Nej – det var ett brev från Norge, ett brev med ”premium” för Lyckaboken. Så glad jag blev!
På tal om minnet över en bortgången anförvant. Här i södra Sverige var det vid Lyckas tid vanligt med så kallade minnestavlor. Jag påmindes om det i Ränneslövs prästgård idag.
De senaste veckorna har jag hållit många föredrag om Lyckas historia. Idag, på Ränneslövs prästgårdskafé, är det sista gången på den här sidan nyår som jag berättar. Luitgards, Sixtens, Elviras och min historia packas ihop och plockas fram igen i februari. Där är det släktforskarföreningen i Helsingborg som får besök, och i mars beger vi oss, Lycka och jag, till Fyn igen på en liten föredragsturné.
Ibland visar jag bilder, ibland inte. Varje gång som bilderna är med är det en som publiken fäster sig vid särskilt. Lyckas grav: Många blir uppbragta – hon fick en oansenlig platta, dessutom skadad av tidens tand. Han fick ett monument:
En del blir nästan arga på mig – varför har jag inte sett till att Luitgard fått en ny och fin gravsten? Jag vet inte vad jag ska tycka – ska man verkligen sätta upp en ny? Är inte det att göra våld på historien?
Men en blomma har jag tänkt plantera – det gäller bara att komma på en som står i många år och som håller sig fin utan skötsel. Jag reser ju sällan till Vetlanda. Det skulle förvåna mig om någon överhuvudtaget besöker graven på Vetlanda kyrkogård. På Luitgards sten ser man knappt hennes namn. De övriga tre i graven har inga efterkommande.
Igår och idag har jag gjort ett gästspel inom mitt första yrke – bibliotekariens. I Laholms fina bokbuss har jag åkt runt i inlandet till Skogaby och Ränneslöv och så ut mot Hasslöv och Skummeslöv. Idag fick jag vid två tillfällen göra något som var lite speciellt: reservera min egen bok till låntagare – kul känsla!
På torsdag åker jag tillbaka neråt, då som föredragshållare till Ränneslöv. Lyckas historia ska berättas vid ett ”prästgårdskafé” med Svenska kyrkan där.
Ny vecka. Det blev mycket Skåne i den förra – Skanör, Lund, Malmö, Kristianstad – roliga utflykter, alla på olika sätt förknippade med Lyckas historia.
Tänk, jag visste inte – när jag växte upp i Malmö – att jag gick på samma gator som mina förfäder. Mina föräldrar var inflyttade jämtar. Vi hade inga skånska rötter. Trodde jag, tills jag började kolla på Sixten och Lycka.
I det här kvarteret, alldeles vid S:t Petri kyrka växte Sixten upp. Hus nr 222 är borta. Istället ligger ”pittahuset” där – namnet förklaras av frisen. Titta noga!
I S:t Petri hade vi alltid högtidligheter med scouterna. Där har jag suttit många gånger och tittat på olika detaljer. Säkert samma utsmyckningar som Sixten och hans syskon fördrev tiden med att fundera över. De klev över samma gamla gravstenar i golvet som jag gjorde häromdagen, gravstenar med bilder som säkert satte fart på fantasin hos den unge Sixten.
Var det här han lade grunden till sin dödsromantik?
På Stadsbiblioteket i Halmstad idag: halländsk bokmässa. Massor av folk. Intresserade människor, positiva och glada. Några sa till och med: ”mycket bättre än i Göteborg. Där är bara stim och stoj – här får man ju tillfälle till samtal”.
