Trauma

IMG_2724Ända sedan i lördags, på kvinnofrukosten i Steninge, har jag tänkt på Lycka och hennes tid efteråt.

Hösten 1889, för 125 år sedan. Mörkret lade sig över Kristianstad. I Lyckas hjärta var det redan beckmörkt. Först efter bekräftelsen på sommaren – det var verkligen så som skvallret sagt. Och nu var de döda båda två. Både Lyckas man och älskarinnan. Skammen brände när hon gick ut på stan.

Ingen hade hon att tala med. Från umgängeslivet var hon utestängd. Som änka förväntades man hålla sig borta från all världslig samvaro i åtminstone ett år. Och ”änka på det sättet” ….. ja, nog pratades det om Lycka i Kristianstad.

Mörkret inombords förbyttes säkert i vrede och hat efter bouppteckningen i slutet av september. Hat som kapslades in, inuti. Detta var alltför skambelagt, det fick inte yppas för någon.

Nu bar hon på den stora skammen. Men hon gjorde inte som många överklassdamer i hennes tid gjorde. De flydde in i sjukdom. 1880 lanserade den amerikanske neurologen George Beard diagnosen neurasteni – känslor och symptom knutna till trötthet, ångest och vilsenhet. För läkemedelsindustrin öppnade diagnosen en ny marknad – bilden här är ur en annons för nervnäringspreparatet Sanatogen (hämtad från Karin Johanissons bok ”Den mörka kontinenten : kvinnan, medicinen och fin-de-siècle”). Överklassens kvinnor ”gick till sängs” när tillvaron blev alltför påfrestande.

Det gjorde inte Luitgard Sparre. Hon stängde mentalt en dörr bakåt och talade aldrig om saken med någon. Hon bet ihop och gick vidare med högburet huvud.

Hon blev min förebild. Om hon hade orkat, då skulle jag orka. Och nu, många år senare känner jag en stark samhörighet. Du och jag, Lycka!

 

Kommentera