Regnet formligen vräkte ner igår, dagen då jag äntligen skulle få möta kristianstadsborna för att berätta min version om dramat från 1889. Regionmuseet är verkligen trevligt, med en fin stadsutställning. På en liten yta, som känns vindlande stor genom fiffiga speglar, smalgator och gränder, fångar man Christianstads själ.

Och minsann finns inte Sixten och Elvira med, på ett smalt hörn (det syns i mitten på bilden, som en ljuslila prick, är belysningen till texten om händelsen) i det mörka rummet:

Om det var ösregnet, dålig annonsering eller det faktum att Gustaf Hellströmsällskapet hade ett intressant föredrag just denna eftermiddag – jag vet inte, men jag hade hoppats på fler är de 30 som kom.

MEN de som kom, de var desto mer intresserade! Så kul med alla frågor. Och alla skrönor som berättades, många om vart Luitgard tagit vägen sedan, efteråt. Det är klart att kristianstadsborna funderat över detta!

Nu kunde jag dementera att hon flyttat till Karlshamn mm och istället berätta min sanna, svarta, historia om det ”vidunderlige kærlighedsdrama” och sedan köra de 14 milen hem igen, med vindrutetorkarna på högsta.

Väl hemkommen hade jag fått mail från en av åhörarna. Han tipsar om en bok som gavs ut 2013 – Kenth Olsson: 400 år i Christians stad.

Där berättas historien, återigen.

Mer om boken, som jag inte kände till tidigare:
kristianstadsbladet.se/kultur/article2033326/Nya-sidor-av-stadens-historia.html