Släktforskning

Varför sitter man och går igenom kyrkböcker och bläddrar i arkiv?

Jag har inte grubblat särskilt över detta – _MG_2397bara känt att jag är en länk i en kedja. Och min  kedja hade några länkar som fattades, människoöden som blivit bortglömda.

Som Luitgards till exempel. Hon föstes undan ur familjens kollektiva minne. Det var ingen som menade att det skulle bli så, men genom Sixtens handlande försvann hon ut ur historien.

Sixten förvandlade sig till svikare, och gjorde därmed sitt eget öde till ett tabu. Man talade inte om honom i familjen.

Därmed blev också Lycka och hennes liv utsuddat. Det var min bevekelsegrund till att börja rota bakåt.

Här en intressant artikel om identitetssökande och historieintresse. Den handlar om släktforskares historiesyn: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:478113/FULLTEXT01.pdf

 

Vittvätten på tork

IMG_2638Jag hängde tvätt i septembersolen, och blev plötsligt så ledsen. Den rutiga bomullshandduken, omsorgsfullt märkt 1947, när mor stod i begrepp att gifta sig, är alldeles full av hål. Tyget är tunt och slitet. UL står det, min mors initialer. Det kändes som att hon  höll på att försvinna från mig – handduken är ett av mina minnen.

Så upptäckte jag vad som hängde bredvid: Luitgards linneserviett, omsorgsfullt märkt 1878, när Lycka stod i begrepp att gifta sig. Den är lika fin nu som då. Den rutiga handduken var modern på sin tid, maskinvävd. Linneservietten (som jag skriver om i min bok på sidan 7) har vävts för hand i ett material som överlever generationer.

Där hänger de i solen, sida vid sida, minnena efter kvinnorna som levde före mig.

Undrar om någon kommer att stå och tänka på mig om över 100 år?

Feminism på Lyckas tid

I Per Anders Fogelströms böcker kan man läsa om alla kvinnor som arbetade på byggen i Stockholm under de senare decennierna av 1880-talet . Den stora stenstaden växte fram, och det var många kvinnor som bar tegel och murade.

Tidningen Rött (4:2014) påminner om den första feministiska dikten i svensk press:IMG_2641MURAREN1

 

De kvinnliga byggarbetarna hade ett tungt jobb. De fick frätskador på händerna av kalken i murbruket. Oken som de bar hinkarna med skar in i axlarna.

Dikten om murarhantlangerskornas strejk publicerades i tidningen Fäderneslandet 1888.

Hur såg det ut hos den unga familjen Sparre vid den tiden? Ja, tjänstefolket hade nog att göra i åttarumsvåningen…..IMG_1473

Recension 15

Götene kommuns hemsida, bibliotekets nyhetsbrev 22 augusti:

gotene.se/upplevaochgora/bibliotek/nyhetsbrev/biblioteketsnyhetsbrev/biblioteketsnyhetsbrevaugusti2014.17942.html

Där har vi en som omsorgsfullt läst min bok om Luitgard! Så glad jag blir! TACK Götene!sorgeliga-saker-hande-elvira-madigan-sixten-och-mig
ugglan_ram

Hippologen Sixten

Som officer och dragon fick man hålla sig med egen häst vid 1800-talets slut. Sixten hade två. Här ser vi en bild från Kungliga Skånska Dragonregementet (i Ystad dock, Sixten tjänstgjorde i Kristianstad) från tiden.IMG_2621 Bilden är tagen i Hofbeslagssmedjan. Jag är osäker på om de blivande officerarna fick ägna sig åt så simpla sysslor som att sko? De fick kanske sina hästar skodda av grabbar som stod lägre i rang?

PS Jag har inte släppt funderingarna på det där med att äta hästkött. Det tillhörde de hedniska sedvänjorna:

”… förtärandet av hästkött var en helig handling som nordborna enligt urgammal hävd uppfattade som en religiös tradition. Det slaktade hästköttet kokades för övrigt i stora kärl eller kar, och …. Förutom att äta det kokta hästköttet var även drickandet av hästspadet, kalasandet på hästflottet och inhalerandet av hästkokets ångor vördnadsfulla handlingar åt den offrade hästen som hade en djup religiös innebörd.” 

Hu! Citatet är hämtat från humanistbloggen.blogspot.se/2013/02/att-ata-eller-inte-ata-hast.html

Lycka i Norden

Nu finns Lyckas berättelse att låna också i Reykjavik.

Sagoresan till Island (sagomuseet.wordpress.com) inleddes med en trivsam berättarafton på nordenshus.is som ligger vid Islands universitet. Småländska berättelser om troll och pissepottor blandades med isländska kväden och myter.

Sista dagen på resan, när vi var tillbaka i Reykjavik, fick jag en ingivelse.IMG_2609

 

Så här tänkte jag:
Lyckas berättelse är säkert intressant för både svenska och danska låntagare på det nordiska biblioteket. Så jag gick tillbaka dit.

Där träffade jag överbibliotekarien, Margrét I. Asgeirsdóttir.

Vi fick en trevlig pratstund. Tänk alla dessa islänningar som rör sig obehindrat mellan olika språk: sitt eget, perfekt engelska och så en sorts nordiska som i Margréts fall lät som svenska!

Det var roligt att snacka lite bibliotek med en isländsk kollega.

Biblioteket i Nordens hus, ritat av Alvar Aalto, är ljust och spännande. Aaltos tanke var att ”Arkitekturen bör växa fram av stället och situationen“. Man riktigt ser hans idé förverkligad i Nordens hus i Reykjavik.

IMG_2614

Margrét tyckte som jag, att Lyckas bok passade in, IMG_2612så hon införlivade boken i beståndet av svensk litteratur.

Nu finns alltså Lyckas version av det 125 år gamla kärleksdramat att läsa på Island, liksom i Danmark (Svendborg och Tåsinge) och Finland (biblioteket i Raseborg, filialerna i Ekenäs och Pojo, har till min glädje köpt in den). Lyckas rötter var ju i den svenskspråkiga delen av Finland, så det känns som att hon kommit hem.

Och här i Sverige cirkulerar ett 130-tal böcker på biblioteken.

 

 

nordenshus.is

Militärens ledord

Att vara militär i det sena 1800-talet var en livsstil. Här ett exempel på ledord som säkert gällde även löjtnanten Sixten Sparre. Ära, skyldighet och vilja. Säkert tyckte han att han levde efter de orden, skyldighet och vilja mot sig själv alltså. Ett superego, sådana vi ser många av idag. Han var på sätt och vis före sin tid, den gode livsnjutaren Sixten.IMG_2523

Exlibris för Kungl. Norra skånska infanteriregementets officersbibliotek. Föreställer generalen von Döbeln till häst. Han blickar ner över bivackerna på Ljungbyhed, exercisplats där Sixten ofta vistades. ”På tappre män ser tappre fäders andar ner”.

Att lära känna sig själv och sina värderingar

Saudárkrókur 7 sep

Nu fick vi det igen! Hästkött! När lunchsoppan serverades, svarade flickan ”baby horse” på frågan om vilket kött det var i soppan. Jag blev alldeles stel – det gick inte att ta av soppan. Föl! Och maten igår, det var hästfilé – finaste fina, alltså.

Jag utkämpar en inre strid, märker jag. Kanske måste man göra en resa för att komma underfund med sig själv? Frågan jag brottas med är: hur kan jag, uppvuxen på asfalt i Malmös innerstad, fostrad av osedvanligt urbaniserade föräldrar, bära på så starka känslor som härrör från bondesamhällets förakt för rackaren? För det måste väl vara därifrån det kommer?

Tankarna tumlar runt i huvudet, samtidigt som det känns som att hästen jag åt av igår ligger och skuttar i mitt inre. Det är en så stark känsa, denna att INTE vilja äta häst. Samtidigt inser jag med förnuftet att det är ett ypperligt kött. Särskilt för en sådan som jag. Varje höst tar jag bilen och kör flera mil för att, miljömässigt riktigt ;). handla sk naturbeteskött av oxe. Jag menar, mera naturbeteskött än häst finns väl inte. Jo lamm, som jag ju gärna äter.

Vad är det i mitt inre som ger så motstridiga signaler och känslor?

Efter massor av upplevelser idag på norra Island, och efter härligt bad i det kommunala badhusets varma pool, gogglade jag. Det behövdes en förklaring – jag är liksom lite förbannad på mig själv över dessa oförenliga tankar.

Svaret: det är värderingar från 900-talet som bubblar likt en geiser i mig! De styr mina tankar idag, 1100 år senare. Snacka om att historien kommer ikapp! Läs här, så intressant:
www.svt.se/nyheter/sverige/maltidsforskare-hastkott-kan-forstora-var-karriar

Matkulturen sitter i huvudet och inte i munnen, säger matforskaren på svt.se. Jag har funderat mycket på hur maten såg ut i familjen Sparres kök på 1880-talet i Kristianstad. Förmodligen ingick hästkött, kanske i form av kalops och gulasch? Eller – frågan kvarstår – kände Sixten samma motvilja mot att äta häst som jag? Varifrån kommer denna min känsla av skuld och äckel? Kan det vara för att jag inte vill vara som vandalerna?

Att resa väcker verkligen tankar. Till exempel tänkte jag på Sixten och Lycka när vi checkade in här:IMG_25771884 – då var den äktenskapliga lyckan på V Storgatan – Ågatan i Kristianstad fortfarande i full blom. Två små barn, 3 och 2 år, och livet låg framför dem. Vad var det som hände sedan, egentligen? Var det Sixtens behov av spänning i livet som gjorde att allt gick fel?

Inte för att det har med Sixtens och Lyckas liv att göra, och inte med hästkött heller, men aldrig tidigare har jag fått en handduk ”serverad” som en svan. Den måste visas:IMG_2580