Under mina första år skrev min far en dagbok, om mig och det som hände runt ikring mig.
Far var omåttligt stolt och glad. Han valde berättargreppet att skriva i första person om mig och mina bravader.
”Jag föddes på sjukstugan i Strängnäs, vid stranden av Mälaren och det var en solig, vacker dag då jag drog mina första andetag…
Vi har flyttat nu och idag är jag nio veckor gammal. Jag äter och växer präktigt. Far har fått anställlning i Halmstad …….
Idag var det dags att döpa mig. Vi begav oss till S:t Nicolai kyrka… det var min moster Karin Eivor som höll mig, och jag fick namnen Christina Maria Kathinka …
Sådana böcker är ju populära än i dag, i bokhandeln. Man köper ”Min första bok” och fyller i färdiga rutor: ”Jag föddes i …” ”Jag döptes den ….. och mina faddrar var…” Min första tand kom…” och så vidare.
Samma berättargrepp valde jag för att presentera mina fakta om Lycka. De sidorna kallas ”Lycka tänker”. Just dessa avsnitt har fått några läsare att reagera:
Bloggaren Eli menar att boken är ”tvivelaktig”, ”författaren har på egen hand knåpat ihop en dagbok för Luitgard som dyker upp på var och varannan sida, byggd kring fakta. Även detta känner jag är lite magstarkt, framförallt för att det inte tydligt anges att det är fria fantasier kring fakta det handlar om. Jag fick bläddra fram till slutet för att få veta detta och det borde stått redan i inledningen för att inte få läsaren att tro att det är en äkta dagbok.”
Klas Grönqvist, som själv givit ut en bok om Elvira Madigan, menar att det i boken om Lycka ”kunde framgått tydligare vad som är faktaredovisning och vad som är att betrakta som skönlitteratur”.
Åsa Andersson, tycker att boken är ”en helt OK biografi om Sixten Sparres hustru. Dock hade jag gärna fått veta mer om hennes och deras barns liv. Lite väl långa hopp i historien men ändå läsvärd” boktipset.se
Ja, just det. Jag också gärna vilja veta mer om Lyckas och barnens liv. Men eftersom jag inte skriver något ”hitte-på” som i en roman, så får det bli hopp i tiden. Jag gör nedslag i Lyckas liv när jag har några fynd från släktforskningen att redovisa. Tydligare kan det inte bli. Jag skriver ”Lycka tänker” och ingen människa kan väl tro att jag har hittat tankar i något arkiv? Det finns ingenting som är en olycklig blandning. Inte mer än presentationsformen, att skriva i första person.
Men att skriva i första person stör. Jag kan på sätt och vis förstå det. Jag har alltid, i hela livet, blivit pinsamt berörd, och fortfarande – trots att jag nu är mer än dubbelt så gammal som far var när han skrev om mig – blir jag generad av att läsa dagboken. 
Det kommer för nära med jag-formen.
Och det var ju just det jag ville uppnå med Lyckas berättelse.
Att den skulle komma nära.
Vilket så många läsare har uppskattat särskilt!
De säger att berättelsen berör.
Min kommentar om boken bör inte ses som kritik av boken, den är i stort sett alldeles utmärkt. Det är kanske snarare så att avsnitten ”Lycka tänker” är så bra skrivna att man lätt får för sig att det är hennes egna ord. Just därför att de verkar så autentiska gör att man kanske inte inser med en gång att det är författarens ord och inte Lyckas. Det står ju i och för sig i boken att det förhåller sig så, men den som inte läser så noga missar lätt denna information. Men boken är som helhet mycket lyckad.
Klas Grönqvist
Hej! Jag letar efter min släkt o hamnar på din blogg! Kan vi ha mejl kontakt?
Jag har lite funderingar. Mvh Lena
Hej Lena! Kul! Så klart vi kan. Vi hörs av! Kathinka
En kommentar till min egen kommentar: Ett skräckexempel på hur man INTE får blanda fakta och fantasi är ju Møller Pedersen bok om Elvira Madigan. Där finns en del korrekta upplysningar om Elvira, en del som kanske är rätt, men omöjligt att kontrollera eftersom författaren inte anger några källor.
Och så finns det sånt som är rena lögner och påhitt. Bland annat ett kärleksbrev från Elvira till Sixten som är en ren förfalskning. Dels är det daterat en vecka efter det att hon lämnat cirkusen och alltså redan var tillsammans med Sixten, dels är språket inte alls Elviras sätt att uttrycla sig: korrekt danska så när som på ett enda svenskt ord som dessutom är felaktigt använt.
Dessutom innehåller boken bland annat ett telegram, som också är en förfalskning. I telegrammet beordrar den svenske ambassadören i Köpenhamn en dansk myndighetsperson (polischefen i Svendborg) att agera på ett visst sätt vad gäller Elvira. En präktig diplomatisk skandal om det varit sant. Men det är det tack och lov inte, något sådant telegram finns inte i UDs arkiv.
I jämförelse med Møller Pedersens skriverier är min lilla anmärkning mot Kathinkas bok en ren struntsak. Den mannen har gjort stor skada för den seriösa forskningen om dramat på Tåsinge. Den senare representeras väl framför allt av Anders Enevig, Kathinka och mig själv. Äntligen har den solkiga sanningen om denna ”kärlekssaga” kommit fram!
Klas Grönqvist