Recension 14

Ännu en recension – och ännu en som stör sig på formen, den att jag låter Lycka ”tänka”. Alltså att jag gör en kombination av skön- och facklitteratur. Fy – så får man inte göra!

Nu är det en ung bibliotekariekollega som skriver. Det är ju fantastiskt med dessa bokbloggar – å vad boken behöver dem! Det är toppen – tänk om de hade funnits på min tid (1970- och 1980-talen)! Att min bok omnämns på dessa bloggar gör mig glad. Men vi har lite olika syn, bokbloggaren/bibliotekarien Eli och jag:

elilaserochskriver.se/sorgeliga-saker-hande-en-tvivelaktig-historia/sorgeliga-saker-hande-elvira-madigan-sixten-och-mig

4 comments

  1. ELi says:

    Olika syn kan man ha! Dock så antydde jag inte att det var ”fy” att blanda skönlitteratur och facklitteratur, det kan mycket väl göras på ett enastående sätt. Det jag framförallt anmärkte på var att det borde framgått med större tydlighet att det var just fiktion kring fakta, gärna i inledningen istället för i epilogen så att inte läsaren förleds att tro att det är autentiska dagboksanteckningar.

  2. ELi says:

    Hej, igen! Jag undrar också vad det har att göra med saken att jag är ung? För att tänka tvärtom, hade det blivit en åldersanmärkning om jag varit äldre?
    Hälsningar Eli.

  3. Ofog says:

    Jag tycker att delen med den fiktiva bloggen gör att du lyfter bokens kvalité ytterligare. En mycket bra bok som tvingar läsaren att själv tänka och inte få allt serverat i knät. En aktiv läsare är en bättre läsare. Så varför ska du delge allt? Det är ju ingen forskningsartikel? Tack Kathinka för en mycket fin och intressant bok.

  4. Klas Grönqvist says:

    Jag har just lagt ut nedanstående kommenatr på Elis blogg, men den kan kanske passa här också:

    Kathinkas bok handlar ju inte alls om Elvira Madigan, hon nämns i titeln, men den person boken egentligen handlar om nämns bara som ”mig”, kanske lite olyckligt. Vill du läsa om Elvira så är det min bok ”En droppe föll …” som du bör skaffa. Elviras alltför korta liv är ju också ett kvinnoöde.

    Kathinka och jag har arbetat helt oberoende av varandra, men vi har kommit till i princip samma slutsats vad gäller Sixten Sparre. Han var en hänsynslös sol-och-vårare och förskingrare. Skillnaden mellan min syn och Kathinkas är väl att jag anser att han var mentalsjuk, vilket Kathinka vad jag förstår inte håller med om.

    Klart är väl i alla fall att ”kärlekssagan” mellan Sixten och Elvira knappast var någon sådan; Elvira var nog inte alls särskilt tänd på honom, som bara tvingade sig på henne när han nu fick smak på lite lammkött som avslutning. Att det hela uppfattats som en kärlekshistoria beror väl mest på att samtiden missförstod händelsen redan från början, detta berättar jag också om i min bok.

    Att Møller Pedersen sprider lögner och myter i sin bok tycks vi båda också vara överens om. Detta insåg redan Anders Enevig i sin bok ”Fakta om Elvira Madigan og Sixten Sparre” från år 2005. Den rekommenderas också för läsning, men denna bok staplar bara dokument på varandra från diverse arkiv. Den är därför ganska enahanda att sträckläsa, men viktig som referensverk. Møller Pedersens bok är däremot inte värd att ödsla tid på, bara en massa svammel. Han lär ha haft ett halvfärdigt manus från en annan, seriös, författare som underlag, men när denne dog innan han hunnit fullborda verket lyckades M-P förstöra alstret genom att omvandla det till vad som i princip är en roman, full av lögner och halvsanningar som hans bok ju är.

    Kathinkas bok tycker jag i princip är utmärkt. Välskriven och med layout och typografi som är mycket bättre än min egen. Jag kan dock hålla med om att det kunde framgått tydligare vad som är faktaredovisning och vad som är att betrakta som skönlitteratur. I övrigt kan jag konstatera att vi två har helt olika berättarteknik, annars överlåter jag recenserandet av min bok till andra. Men den som vill ha en allsidig belysning av ämnet bör absolut läsa båda böckerna.

    Klas Grönqvist

Kommentera