Artikeln som jag skrev tidigt i somras till tidskriften ”Släkthistoria” (nr 2014:4) väcker en längtan inom mig. En längtan efter ett nytt projekt. Men kring vem?

En kvinna i släkten ska det vara. Jag har funderat på min mormors mor, Kristina. Hon hade rakt motsatt bakgrund mot Lycka. Kristina kom från Oviken och blev ensam mor med olika fäder till barnen. Hon lämnade dem hemma hos släkten på landet, eftersom hon själv jobbade inne i stan. Jag tänker mycket på min anmoder Kristina och hennes öde.

Men den jag nu i vinter vill ägna mig åt är nog Zoïla – Lyckas faster.När Sixten och Lycka döpte sitt andra barn, min farmor Märta Sofia Margareta Luitgard 1883, var Zoïla ett av dopvittnena. Hon omnämns som ”Dopvittnet fru Homejer”. Zoïla var Lyckas pappa Carlos´ storasyster (hon var ett av de tre syskon som kom från Colombia till Sverige), född i Caracas i Venezuela 1825.

Zoïla (de två punkterna över i anger att båda vokalerna har betoning) var alltså Luitgards (Lyckas) faster. Kanske fick hon ersätta min farmor Märtas mormor som dopvittne, eftersom Märtas mormor, Luitgard Colliander, var död? Ett av de andra dopvittnena vid dopet i Kristianstads stadsförsamling var Märtas farmor, Adèle Sparre.

Zolïa Adlercreutz var gift med godsägaren Eberhard von Homeyer (1820-1878). Vid dopet av min farmor 1883 var hon 58 år och hade varit änka i fem år. Hon levde sina sista år i Cannes, där hon dog 1900. Hur hamnade hon på franska rivieran? Det skulle jag vilja fördjupa mig i. Och om det går: vad gjorde hon i sitt liv?

I Krigsarkivet förvaras en samling brev, skrivna på franska, som hennes far Fredrik Adlercreutz skrev till Zoïla när hon som tonåring kommit till Sverige. Fadern (och även modern, men hon försvann på något vis ur historien) var kvar i Colomiba. Breven är, enligt vad min far Casimir berättade, mycket ”kära” och omsorgsfullt förmanande till dottern.

Titta på Zoïlas klänning: en empireklänning avskuren under bysten. Så mycket bekvämare än de hemska, snörda kreationer som nästa generation kvinnor tvingades bära.