Den här fina utsikten hade vi som idag lyssnade på Eva Kaijser, när hon på Släktforskardagarna berättade om ”Sanningen bakom fröken Frimans krig”. www.sfd2014.se
Kongresscentret i Karlstad var en fantastisk plats för ett evenemang som detta och den mäktiga Klarälven flöt stilla utanför i det ljuva sensommarvädret!
Och Karlstad! Förutom släktforskning bjöd veckoslutet där på ”Sandgrund” (Lars Lerins museum), båtbusstur på Klarälven och teater på Tempelriddaren: ”Kalenderflickorna”. Därtill en massa möten med människor, OCH mitt första besök på farfars grav (den ligger till höger borta vid brofästet, på Ö Kyrkogården).
Givande på släktforskardagarna var också Christoffer O´Reagans lärda kåseri om hans 1700-tal. Det fanns massor av föredrag att välja bland. Mycket handlade om olika släktforskarprogram som man kan abonnera på (för det finns många som har ekonomiska intressen i den här hobbyn!). Och man kunde lära sig hitta bland kartor, få veta mer om skogsfinsk invandring och om ”knekten i helg och söcken” bland mycket annat.
Men – nu i eftermiddag, på tåget hem, slog det mig. Inget seminarium handlade om VAD man ska GÖRA AV alla fynd från sin släktforskning. Hur presenterar man dem? Jo, några som ställde ut på mässan erbjöd konstnärligt utförda släktträd, gjorda på beställning, som en tavla. Men om man nu inte vill ha en sådan hängande på väggen – hur kan man presentera det man kommit fram till? Konstigt att inte den frågan diskuterades i ett forum som detta.
Jo, en namne till mig (nästan, hon heter Birgitta Renström Linde) hade givit ut en roman, ”Huldas hemlighet”. Den verkar intressant och läsvärd. www.adlibris.com/se/bok/huldas-hemlighet-9789187001093 Birgitta berättade på ett seminarium om hur hon gått tillväga vid sin släktforskning. Hon hade skrivit en roman, men där hade hon ändrat på en del av sina fakta.
Jag valde ju också att ställa samman mina resultat i en bok. Men jag ville vara tydlig med vad som var påhitt och vad som var fakta. Därför hittade jag på formen ”ett skönlitterärt inslag + ett faktainslag” kring varje fynd jag gjort. Varje skönlitterärt avsnitt byggde alltså på något jag funnit: ett foto, ett tidningsurklipp eller ett släktforskarfynd – någon händelse i min huvudpersons liv som var sant. För att göra berättelsen mer levande presenterade jag fynden i ”jag”- form, som om min huvudperson Lycka funderade kring upplevelsen. Dessa skönlitterära avsnitt rubricerade jag ”Lycka tänker”.
Aldrig trodde jag att någon läsare skulle tro att tankar finns arkiverade! I vilket arkiv skulle man kunna finna ”tankar”? Ändå har flera läsare blivit irriterade på att jag har ”lurat”dem.
Just denna diskussion, den om historiska ”sanningar”, tas upp på bokmässan tillsammans med professor Peter Aronsson lnu.se/om-lnu/evenemang/bok–och-biblioteksmassan/linneuniversitetets-program-vid-bokmassan Det ska bli spännande!
Mycket går att hitta i arkiven (det har tre dagar med släktforskarföreningarna verkligen givit inspiration till). Men tack och lov går våra tankar (ännu ) inte att lagra, arkivera och klasssificera. Däremot ger de fynd som vi efterlevande gör i arkiven upphov till många tankar. Tankar om VAD våra anfäder TÄNKT!