Hur Lycka fick beskedet vet vi inte, men det var idag för 125 år sedan.
Jag föreställer mig att hon frös till is inombords. Så har jag själv reagerat, då livet givit mig en smocka. Meddelandet, som förmodligen kom som telegram till lägenheten på hörnet av Västra Storgatan – Ågatan i Kristianstad, var långt mer än en av livets örfilar. Det var så hemskt att det inte gick att berätta om. Inte för barnen, inte för någon.
Luitgard drog ner gardinen, dolde sig för omvärlden och stängde en dörr bakåt. Det var som att hon låste den dörren med dubbla lås. Och vad annat kunde hon göra?
Idag, den 23 juli 1889, gick första delen av följetongen i pressen. Fyns Tidende rapporterade:
Revolverdrama. Fra Ritzaus Bureau telegraferes til os: I Nørreskov paa Taasinge er fundet en Herre og en Dame, bægge dræpte ved Revolverskud. Han er i Følge Visitkortet en Løjtnant Sparre af Skaanske Dragonregimentet; hun antages være Cirkuskonstnerinde Elvira Madigan.
Nu startade de uttömmande artiklarnas rad. Dag efter dag kunde man i Danmark och Sverige läsa om alla detaljer. Nu visste alla. Och Luitgard försökte dölja. Barnen fick inget veta.
Först skriver man boken. Sedan ser man till att det skrivs om den – hur ska den annars nå sina läsare? Man får ligga i, skicka ut recensionsex hit och dit och hoppas på napp.
Jag ville så gärna få ett omdöme av en ung bokläsare, så jag vände mig till Anna Lagerqvist som driver bokbloggen saganomsagorna.se. Här är hennes omdöme:
Berättelsen om Elvira Madigan är inget jag varit så insatt i tidigare. Dock är det en berättelse som alltid har fascinerat mig. När jag så fick ett mejl från Kathinka Lindhe där hon skrev att hon skrivit en bok om Sixten Sparres övergivna fru tackade jag genast ja till ett recex – trots att jag sällan tackar ja till liknande förfrågningar.
Sorgeliga saker hände: Elvira Madigan, Sixten och mig handlar alltså om den sorgliga berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre, dock ur en annan synvinkel än den som tidigare berättats. För er som inte känner till berättelsen kommer här en snabbgenomgång: 1889 rymde löjtnanten Sixten Sparre och cirkusprinsessan Elvira Madigan tillsammans för att ”starta ett nytt liv” (dock visar den här boken att Sixten Sparre förmodligen aldrig hade några sådana intentioner). Det hela slutar istället med att Sixten Sparre tar livet av de båda två. Dock berättas det sällan om att Sparre även hade en fru och två barn, som han alltså övergav och lämnade utblottade kvar i Kristianstad. Det är alltså om frun – författarens fars mormor – boken handlar om.
Berättelsen om Luitgard Sparre berättas samtidigt som Lindhe gör nedslag i till exempel hur tidens kvinnomode såg ut och hur bjudningar och giftermålsarrangemang fungerade. Istället för att enbart berätta Lutigards – eller Lycka som hon också kallades – berättelse ger det även en helhetsbild av hur det var att vara kvinna under slutet av 1800-talet.
Jag tycker att alla som någon gång sökt sig till berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre ska läsa den här boken. Den är intressant och känns väldigt påkostad. Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att Lycka skulle kunna vara vilken 1800-talskvinna som helst. Att hon var gift med just Sixten Sparre som rymde tillsammans med Elvira Madigan var väldigt olyckligt, men den här boken innehåller också en bit kvinnohistoria.
Det enda som jag inte riktigt gillar med den här boken är avsnitten där Lyckas ”egna tankar”. Eftersom det inte finns något dagbok bevarad som tillhörde Lycka känns det lite olustigt att tillskriva henne tankar och åsikter. Vi kan helt enkelt inte veta vad Lycka tänkte. Samtidigt blir det ändå ett intressant perspektiv, så ja, jag kanske är mer kluven till dessa avsnitt.
Så händer det också att man får publicitet utan att ha lagt två strån i kors! Roligt – boken börjar leva sitt eget liv! Det var Veronica, norrglimtar.blogspot.se, som med sin kommentar häromdagen uppmärksammade mig på den här tidningen:
Erinrar mig den leken när jag tänker på hur sladdret har gått i 125 år nu. Fast idag sitter vi inte i ring och viskar – isället kan man föra sladder vidare genom olika forum på nätet. Googlar man till exempel på ”elvira madigan” kommer man till flashback.org – en sladdersajt. Där dyker ett gammalt välkänt namn upp, ett namn som det blev knäpptyst om. Pontus Enhörning: från radiopratare till nätsladdrare.
Idag är det alltså årsdagen av att kropparna hittades. Det var ingen särskilt fin plats de hade valt. Sixten och Elvira låg under några bokar bland nässlor, vilket jag undrat mycket över. När jag första gången var där, år 2005, hade det blivit en tät och mörk granskog. Platsen var svår att finna. Nu har skogen röjts och markägaren har markerat vägen.
Stenen sattes på fyndplatsen ganska snart efteråt. Det är en sådan där lite märklig natursten som man ibland kan se på kyrkogårdar. Och faktiskt: vid varje tillfälle som jag har varit där har där legat färska blommor.
Var det igår, den 19 juli, för 125 år sedan? Eller idag, den 20:e? I ”ligsynsattestet” antar man att skotten föll natten mellan den 18 och 19 juli – ”ligene funnet den 22 juli henad aftenen”. Dateringen gjordes utifrån den grad av förruttnelse de var i. Den var stark – och detta trots att det var en kall juli just detta år. 15-17 grader och gråmulet.
Ja, du Sixten. Jag tänkte så mycket på dig just idag. Jag som är ditt, som man säger på danska, ”oldebarn”. Alltså barnbarnsbarn. Själv satt jag i skuggan av mitt valnötsträd, med mitt lilla barnbarn Beate 1 år i famnen. Det susade i elefantgräset och humlorna surrade, till Beates förtjusning.
Just i den stunden kände jag stark lycka. Hon är alltså ditt, återigen på danska, tip-tip-oldebarn och jag är snart (nåja) dubbelt så gammal som du blev. Så mycket mera jag fått ut av livet. Och så mycket du missade – du som hade alla chanser och ekonomiska förutsättningar, till skillnad från så många av dina generationskamrater.
Men du tänkte nog med Kierkegaard:
Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
Sören Kierkegaard blev staty efter sin död, utanför Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn:
Och du Sixten fick en grav som liknar ett monument över en statsman.
Att köpa på krita. Det förekom ända in på 1980-talet här på Mickedala i Halmstad. Den lokala matvarubutiken förde bok över familjernas matinköp och så betalades det i slutet av månaden, allt i ett. När vi flyttade hit, 1982, minns jag hur förorättad jag blev när handlaren sa att ”vi har upphört med det”. Jag tog det personligt, som om jag inte var betrodd.
Lite samma inställning var det säkert på 1800-talet. De som var betrodda fick kredit. För att bli betrodd skulle man kanske ha namn och titel, och förete vissa yttre tecken på välstånd. Titel och uniform till exempel. Och fint namn. Det var så Sixten fick sina krediter. Och det var så han samlade på sig sina många skulder.
Men hans sista skulder, de för hotellvistelsen i Svendborg. Hur stora var de egentligen? Jag kommer att tänka på det nu, när jag ser dagens datum. 18 juli.
Idag för 125 år sedan hade Sixten och Elvira avseglat/flytt – kanske med ångaren Helge, som fortfarande anlöper Troense hamn? – till ön Tåsinge.De hade bott på Hotel Svendborg sedan den 18 juni. Den 15 juli lämnade de hotellet, troligen för att ägaren begärt betalt för den upplupna räkningen.
Stämningen: de kan inte betala – de är helt utan pengar. Krediten är uppe i 288 danska kronor. Inte mycket, kan tyckas. Jag menar: vad betyder PENGAR när det handlar om den stora vidunderliga KÄRLEKEN? Men det motsvarade ändå 16 000 kronor i dagens värde.
OK – man konstatera att Sixten var en svindlare. Men hur mycket, för att skriva det på ren skånska, ”vrasade” han. Alltså: hur omåttlig var han? De bodde på Hotel Svendborg i 12 (i juni) + 15 (i juli) dagar. Dvs 27 dagar. 10 kronor och 66 öre per dag. Det betyder, i våra dagars svenska pengar, ca 646 kronor per övernattat dygn. Så här i semestertider ser var och en, att det motsvarar ett rätt så hyfsat pris per natt för B&B.
646 kr/dygn är inte någon vidlyftig summa.
Så Sixten, när jag i mina föredrag om dig och ditt liv berättar att du var en utlevande typ, så stämmer det inte helt! Du anpassade dig och skruvade ner på behoven under din korta tid tillsammans med Elvira. Men inte desto mindre: det var rent bedrägeri att bo i B&B i över en månad, utan att betala för sig! Det tycker Anders Enevig (gammal polis) och det tycker jag.
Men jag tänker också på hur det var för er, just vid den här tiden, för 125 år sedan. Hur hade ni det, du och din cirkusprinsessa? Jag tänker på pengarna som ni inte hade, maten som ni säkert fick avstå. Och dagarna som gick….
18 juli. Den 27:e skulle din tjänstledighet vara slut. Då skulle ALLT vara slut, det visste du. Nu gällde det bara att leva så många dagar som möjligt, fram till den 27:e.
Så här i semestertider erinrar jag mig förra sommarens arbete. Jag saknar det.
Inte bara skrivandet, utan arkivbesöken. Det är som att träda in genom en hemlig dörr när man öppnar en kapsel med väl förvarade dokument. Första arkivbesöket gjorde jag i december 2005.
Då visade arkivarien Erik Hansen på Tåsinge Lokalhistoriske arkiv ett brev, skrivet 30 juli 1889:
Jag fick alltså hålla i just det brev som Sigge Sparre skrev, just den dag som senare blev min födelsedag. Med vilka känslor var det han greppade pennan, den stackars fadern, när han skrev till godsägaren och tackade för hjälpen och ursäktade sin son? (se sid 166 – 167 i boken) http://www.taasinge-museum.dk/?Taasinge_Lokalhistoriske_Arkiv
Under en (som det känns nu) kort period av mitt liv – ca 1978-1998, ok 20 år, men det är länge sedan – hade jag dubbelnamn. Det var under de åren då jag, likt Lycka, trodde att livet skulle bli så som det var ämnat att vara.
En familj, en framtid.
Så blev det inte, och när allt var i grus plockade jag bort mannens namn. Jag minns när jag deklarerade i radio (mitt jobb var programledarens, i Radio Halland) att jag nu hette Kathinka Lindhe (mitt flicknamn) och inte Fleischer – hur lyssnarna faxade (man gjorde det på den tiden) in lyckönskningar till bröllopet.
Men det var en skilsmässa, med allt vad det för med sig av tomhet, känsla av misslyckande och också sorg.
Fast det blev liksom komiskt, med lyckönskningarna. Hur som helst, jag kunde ju inte gå omkring med hans namn längre!
Tänk om möjligheten hade funnits för Lycka, på sin tid. Om hon hade kunnat ”klä av sig” Sparre-identiteten och återgå till sitt flicknamn: Adlercreutz. Kanske hade det varit lättare för henne att skapa sig ett nytt liv?
Våra liv har många likheter, Lyckas och mitt, men jag har så många fler möjligheter!
Jag vet inte. Men vad jag vet är att det känns MYCKET konstigt, att i den nationella biblioteksdatabasen finna min bok utgiven mer än 16 år efter det att jag återgått till min egen identitet, katalogiserad som ”Fleischer Lindhe, Kathinka”.
Vem är hon? Hur har hon kunnat skriva en bok? Hon finns ju inte.
Den första artikeln som gjordes om min bok, det var Stefan Lundbergs till Hemmets Journal. När Stefan var hemma hos mig hade boken inte kommit ut ännu. Han hade läst den från USB-minne.
Precis så som Strindberg ska framföras – på en intim teater. Ett gammalt stall som har förvandlats till en sekelskiftessalong. Scenografin leder oss 2010-talsåskådare vid handen, och placerar oss i tiden. Detta i ett stall, i Skottorp!
Jag såg Dödsdansen på Dramaten häromåret. Det var en avskalad scenografi som endast andades ”low budget”. I Skottorp får vi färdas bakåt till Strindbergs tid, tillika med fantastiska skådespelarprestationer av Johannes Brost, Henrik Norman och Görel Crona. Och så husan, som jag tror har skrivits till. Hon gestaltas underfundigt av Anders Axelsson. En suverän föreställning.
Nej, det är inte så enkelt att man kan avfärda Strindberg som ”kvinnohataren”. Dödsdansen, liksom Fadren, Fordringsägare och Fröken Julie, handlar om maktbalansen mellan man och kvinna. Kampen böljar, fram och tillbaka. Än är det mannen, än kvinnan, som har övertaget.
Men: kvinnan kan föda barn – det kan inte mannen. Mannen sliter för brödfödan för att försörja kvinnan och en klase ungar. Tänk om det inte är han som är far till barnen???? Det är det som är kvinnans övertag – enligt Strindberg.
Ibsen (Ett dockhem, Gengångare och Hedda Gabler) handlar också om maktkampen i parförhållandet. Allt skrevs under den tid som var Sixtens och Lyckas gemensamma liv – dvs de senare decennierna av 1800-talet. Kampen mellan könen.
Dorthe Sondrup Andersen skriver i ”Kærlighed i klunketiden” ( 2009):
Infolge tidens førende skuespilsforfattere består det interessante nemlig ikke i forholdet mellem Sixten Sparre og elskerinden, men derimod i forholdet mellem hr. og fru Sixten Sparre.
Dorthe Sondrup Andersens bok kan inte nog rekommenderas till den som intresserar sig för tidens tendenser i Norden kring 1880-1900.
Hur Lycka fick beskedet vet vi inte, men det var idag för 125 år sedan.
