En bok räknas som antingen skön- eller facklitteratur. Boken om Luitgard Sparre, född Adlercreutz och kallad Lycka, är BÅDE OCH. Vilket har irriterat några läsare.

Det är avsnitten ”Lycka tänker” som skaver. Men greppet har också fått några att utbrista: genialiskt! Så olika kan man läsa!

Jag bar på en berättelse om människor, för länge sedan döda. Den hade följande element:

Släktforskarfakta som gav stommen till personernas liv. Född, flyttat, konfirmerad, lysning, giftermål – allt i datumform. Det går att läsa ut mera här än man i förstone kan tro. Vilka fler flyttade? Där får man veta något om familjens storlek. Fanns tjänstefolk? Säger en del om vilken ekonomisk standard man levde på. Dessa fakta bildar en tidslinje, och man kan lägga flera familjemedlemmars linjer parallellt. Deras liv gick ju in i varandra – en familjemedlems öde påverkade en annans, precis som i vår tid.

Gamla fotografier från släktalbumet. Och andra bilder, på hus och miljöer och föremål som tillhört personen.

Historiska fakta. Allt det som man kan hitta om tiden i fackböcker. Hur umgicks man, just där och då. Arbete? Kläder? Bostad? Vad betydde det till exempel att bli konfirmerad då, just under den tid som skall skildras? En viktigt hylla i biblioteket är den för hembygdslitteratur. I årsböcker finns många  skildringar som kan vara relevanta: hur gick torghandeln till i Kristianstad på 1880-talet, till exempel.

Skönlitteratur med skildringar från just den tiden, helst från den platsen. Ovärderligt, för att flytta sig tillbaka i tiden.

Dagstidningar från orten och tiden – inte bara artiklarna, utan också annonserna säger mycket om tidsandan.

Ja, så sitter man där med sitt hopsamlade material. Hur ska det presenteras? Man kan berätta: född där och då, döpt då, konfirmerad då – och så komplettera med de historiska fakta man lyckats hitta. Som en tidslinje, med ”kött på benen”. Men det blir ju lite tråkigt: ”Lotten konfirmerades i Ödsmåls kyrka den 16 juni 1888. Konfirmationen innebar att flickan nu räknades som vuxen, vilket syntes på hennes klädsel. Hon fick nu bära håret uppsatt…. osv”. Har man en bild kan man komplettera med den här. Och så betar man av vidare, fortsätter att presentera sina fynd från kyrkböcker och husförhörslängder.

Ja, jag funderade mycket på formen för ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Till sist fann jag den, inspirerad av nutidens bloggande.

Det fanns inga brev och dagböcker efter min huvudperson. Men jag konstruerade tankar, ”Lycka tänker”. Här presenteras mina släktforskarfakta, som om Lycka själv berättade dem:

Varje sådant stycke följs sedan av några sidor med fakta, plus bilder som passar in i ämnet. Det var bilderna och de släktforskardata som jag forskat fram som styrde VAD som skulle tas upp. Därför är det ibland hopp i tiden i ”Lycka tänker”, något som irriterat en recensent http://www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig som tycker att det saknas upplysningar i berättelsen om Lycka.

Men det finns bara ”Lyckas tankar” kring sådant som jag har fakta om. Den som vill att jag ska berätta mer måste förstå att detta är vad som har gått att hitta. Inget är påhittat – jo, sättet jag presenterar det på, som Lyckas tankar, som ju blir skönlitterärt.

De andra sidorna blir facklitterära. Och nu blir det kaos i huvudet på en del – så kan man väl inte göra? Det blir ju fel!!!! Fel, fel, fel! Tycker några. Å andra sidan har flera läsare spontant sagt: genialiskt! De tycker att formen levandegör det torra släktforskarstoffet.

Men inte kan man tillskriva Lycka tankar, säger någon: http://www.saganomsagorna.se/2014/07/recension-sorgeliga-saker-hande.html

Varför inte, undrar jag? Tänkte gjorde hon ju garanterat. Och när det kommer till de verkligt dramatiska delarna av hennes levnadslopp – då tänkte hon säkert som du och jag och de flesta andra skulle ha gjort: