Söndag morron. Humlorna surrar men i övrigt är det lugnt, soligt och ”somrigt”.

Jag ska tänka på dig idag, Sixten. Lördagen den 27 juli 1889 ”begravdes Ligene af Løjtnant Sparre og Elvira Madigan paa Landet Sogns Kirkegaard under stor Deltagelse, særlig fra Badegjæsternes Side i Troense. Ca 150 Mennesker var til Stede.” berättade Svendborg Avis dagen därpå.

Under veckan som gått hade det surrat i luften på Tåsinge. Av humlor, kanske, men också av rykten och av åsikter. Hur skulle begravningen av dessa självspillingar ske?

Det fanns praktiska problem. I telegram no. 4552, som avsänts den 25/7 1889 kl. 10.52, från den svenska ambassaden i Köpenhamn meddelades: ”Løjtnant Sparres lik insatt i Landet kyrkas likkapell, stärkt upplöst; bör begravas snarast möjligt”.
Någon likklädsel (annonsen från Kristianstdsbladet 1887) var det inte tal om. Kistorna var enkla träkistor.

Men problemet var också moraliskt/religiöst. Liken hade hittats alldeles på gränsen mellan två församlingar. I den ena var prästen av den gamla stammen, en som aldrig skulle låta dessa båda osaliga komma i vigd jord. I den andra tjänstgjorde Pastor Schousboe. Han ”forrettede Jordpaakastelsen og bad Fader vor. Derefter talte han meget smukt og gribende, gaaende ud fra Skriftstedet ”dømmer ikke, at I ikke ogsaa skulle dømes” men mindes Herrens Ord: ”kaster ikke den første Sten”.

Talet var oerhört modernt, och det har citerats om och om igen. Han måste ha varit både modig och före sin tid, pastor Schousboe, som själv ligger begravd på Landet kirkegaard.

Där blir det idag en minnesstund vid graven, efter gudstjänsten – något som föranlett samma dispyter bland församlingsborna som begravningen gjorde 1889. Man ifrågasätter om en dubbelmördare ska hedras på detta sätt, i ett kyrkligt arrangemang.

Själv ska jag hedra dig, Sixten, med ett program på Bollaltebygget i Knäred. Min kompis Inka Persson och jag ska gjuta liv i skillingtrycket. Vi har gjort ett eget tryck, för här ska sjungas – till Inkas ackompanjemang på cittra.