Tröst

IMG_2386

Nej, nån tröst fanns inte att få för Luitgard, 30 år och nu änka. Men den som gör sig stark för att inte visa utåt, den klarar sig också igenom. Hur hon sedan blev inombords, det är en annan sak. Känslomässigt urgröpt – självklart! Lycka bestämde sig: inte visa något för barnen. Allt ska vara som vanligt. Så kanske satt hon denna kväll, när hon hade nåtts av budet från Tåsinge, och läste sagor för de båda barnen – Erik 8 och Märta 7?

Inte skulle det vara till tröst för henne då, att få veta att den sanna historien skulle berättas 125 år senare. Som här t ex, i nättidningen Rötter:

http://www.genealogi.se/123-nyheter/2013/1101-den-sanna-historien-om-elvira-madigan

Och ännu hade Gustaf Fröding inte formulerat de trösterika orden:

si, efter natten kommer alltid dag

och såret läks och natten har en ände

Det gjorde han först 1894.  www.svensklyrik.se/poeter/gustaf-froding/saul-och-david Men Lycka var ju inte särskilt intresserad av lyrik…

Bilden ovan skulle kunna föreställa Luitgard när hon läser godnattsaga. Men den är ett utsnitt av en bildfris på Nislevgaard Mødre- og Spædbørnehjem, målad av Georg Andersen.

2 comments

  1. Gitt Grävling says:

    Men varför en sådan grammatiskt felaktig titel som ”Sorgeliga saker hände. Elvira Madigan, Sixten och mig”? och då syftar jag på ”mig”.

    • Kathinka says:

      Boken heter ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Titeln är ett citat från en av de texter som kommer ur Lyckas mun – hennes kommentar den dag hon tagit del av bouppteckningen efter Sixten (s 174).
      Titeln är också dubbeltydig: de sorgeliga sakerna drabbade även oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn, genom att de kom att prägla uppfostran, vilket framgår av boken.
      Du syftar på ”mig” – vad hade du velat ha istället?

Kommentera