Sugen på mockatårta? I Sveriges mysigaste bokhandel……

Diana Lavesson, oberoende bokhandlare och eldsjäl, driver bokhandeln i Laholm. Så snart hon får höra att Luitgards bok finns att ”få fatt på” igen kläcker hon idén: ”ska vi inte ha en lördagsfika på bokhandlargården? Du berättar om Luitgards historia och Choklaterian bakar mockatårta?”. Stefan och Diana kokar kaffe, och alla som är sugna på en god historia och en riktigt god tårtbit är välkomna!

Lördagen den 4 augusti kl 15. Inne på mysiga kullerstensgården vid torget i Laholm.

Vi ses där!

Det var ju ett tag sedan jag senast berättade min historia från 1880-talet på bokhandeln i Laholm. Nu blir det roligt att göra det igen!

Som ett skott!

Idag – på årsdagen av skotten i Nørreskov på Tåsinge – kom leveransen av nytrycket av boken ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Vilken tillfällighet – ett gott omen! Inte trodde jag att man på tryckeriet i Litauen var SÅ snabba, mitt i sommarvärmen.

Nytrycket beställdes för att svara på efterfrågan, men också för att jag vill ha böcker med till Köpenhamn den 6 november. Då blir det föredrag på Svenska Ambassaden där. Mer info kommer framöver. Och så vill jag ju ha några Luitgardböcker att presentera i samband med Sixtens bok nästa år – 130 år efter dådet.

”Men hjälp, vad har jag gjort” tänkte jag när DHL rullade in en pall med böcker i garaget. Satte mig och skrev till några av de ställen som haft boken till försäljning tidigare. 11.52 gick mitt mejl iväg till Simrishamns museum. 11.58 kom svar från museichefen, Lena Alebo: ”Det var trevliga nyheter! Vi vill gärna ha två lådor på direkten”. Alltså: 5 % av leveransen är redan såld! Det är ett spännande projekt att ge ut böcker i dessa tider, men det här ska nog gå bra!

Den som vill ha en lässtund vid kaffet (eller ha en fin presentbok att ge bort!) kan gå in på nätbokhandlarna om några dagar. Eller besöka Simrishamns museums fina museishop!

Än i våra dar´minsann…

I förra veckan var jag i Svendborg. Det är en förtjusande stad, även om Fyn i vinterväder är ungefär lika njutbart som Halland så här års. Men som resmål sommartid är ”byen vid det sydfynske øhav” verkligen att rekommendera. Och idag, i min lokala tidning HP, finns till och med ett erbjudande om detta. Som extra krydda anförs Sixtens och Elviras vistelse i staden för 129 år sedan. Än i våra dar´ fungerar paret som en magnet, minsann!

Jag tänker nästan mest på dig, Adelaide Virginia!

 

Har den äran på namnsdagen, Adèlaide! Jag ser det också – du är i dimma på bilden (på så sätt kan inte Sofie ”knycka” den till sin romantiska näthistoria ;)- precis som du är fördold för mig, ditt barnbarns barnbarn. Ingen ville prata om dig, men jag är igång med att skingra dimmorna. Tack vare Arkiv Digital ska jag nog snart ha ditt liv kartlagt!

Idag, den 8 december, är det är Virginia-dagen. På din tid firades ju namnsdag mer än födelsedagar. ”Virginia tog plats i almanackan 1901 tack vare den dåvarande namnsdagskommitténs skämtlynne. Virginia betyder jungfrulig och den 8 december var tidigare dagen då man ärade jungfru Marias obefläckade avlelse.” Så skriver Wikipedia. Säkert tog du detta med ditt namns betydelse på allvar, Adèle. Religionen hade en stor plats i ditt liv. Kanske var det tack vare den som du över huvud taget orkade leva vidare i 30 år efter det din son hade gjort? I 20 år fick du leva med etiketten ”hon var Sixten Sparres mor, du vet – han som sköt Elvira Madigan och sig själv”. En sådan skam!

Häromdagen var det Elvira Madigans 150-årsdag och jag ska erkänna: jag glömde helt bort dagen, trots att Elvira ju är ett exempel på just det som diskuteras i metoo-debatten: ung, oskuldsfull tjej går på en äldre, förslagen mans inviter, i tron att livet ska öppna sig till något bättre.

Men DIG Adèle tänker jag på, inte bara idag på namnsdagen. Jag identifierar mig med dig som mor. HUR kändes det att vara mor till Sixten Sparre? HUR känns det att vara mor till någon som begår övergrepp – frågan lever vidare, trots att det snart gått 130 år sedan Tåsingemorden…..

Förr gav man bort porträttfoton som gåva. Sixten fick bilden av mor Adèle, och det var en viktig gåva, så viktig att han skrev datum bakpå bilden. Erhållet den 27 Sept 1868 – på 14-årsdagen – skriver Sixten med stålpenna:

Sorgeliga saker hände….. men det är rätt kul att berätta om dem!

Alltså: jag tänkte att det nu var slut på föredragen om ”de sorgeliga sakerna” för ett tag. Jag är ju på G med en ny bok i ämnet, och jag försöker koncentrera mig på den.

Men så kom jag till Färlövs bibliotek/Faerelde kulturförening. Och det var så himla roligt med intresset för Sixtens och Luitgards historia, precis i deras trakter. Några kommentarer i mejlen efteråt: ”Tack för en mycket inspirerande och livfull föreläsning!”. ”Tack för en enastående trevlig kväll! Alla var så nöjda.”

Sorgeliga saker i Färlövs bibliotek

Så OM någon vill att jag kommer och berättar så gör jag det gärna. Som en paus i släktforskandet och skrivandet av Sixtens bok, som jag tänkte skulle komma ut 2018….

Sixtens bok på G

Aktiviteten är låg här på hemsidan. Men desto större i datorn. En bok om Sixten är på väg, en skildring av personen bakom uniform och officersstatus.

Vem var han? Och framför allt: hur KUNDE han? Det är frågor jag söker svar på. Läs mer i boken som kommer hösten 2018. Tills dess är det lugnt här på hemsidan.

I den nya boken får vi också veta mer om Luitgard, hustrun. Hon deltar, med egna ord, kring händelserna sommaren 1889.

Och den fråga som många ställt – ”hur gick det sedan för den övergivna?” – får ett överraskande svar.

Vill du att jag kommer och föreläser? Hör av dig på kathinka.lindhe(snabela)gmail.com. Jag är bokad i oktober/november 2018 för att presentera boken i Köpenhamn – i övrigt är jag ledig för att komma och berätta om ”den vidunderlige kærlighedshistorie” – i en ny belysning.

Ända upp till Strömstad….

I Strömstad finns en aktiv historisk förening, historieforeningen.se. Där har man nu sett Bo Widerbergs film, och imorgon är det dags för en mer nyanserad bild av historien.

Det är ett bra tag sedan jag blev inbjuden, och det ska bli så himla kul att resa ända upp till norska gränsen för att berätta! Jag, som älskar ”reseplanerare”, har stakat ut färden: Öresundståg Halmstad- Göteborg, och därifrån – på ett ”regionen-runt-kort” – blir det Västtåg: Göteborg-Strömstad (via Vänersborg-Munkedal-Grebbestad, för mig helt exotiska namn!). Detta ska bli roligt! Förutom att träffa de historieintresserade medlemmarna i Strömstads historieförening ser jag fram emot resa och SPA-övernattning! Är mottagandet lika fint som hos Pensionärsuniversitet i Halmstad (jag föreläste om Pompeji där i eftermiddags för ca 120 glada människor) – ja, då känns det kul att leva!

http://www.stromstadstidning.se/familj/madigan-dramat-sett-ur-hustruns-synvinkel-1.4602280

 

Ringar på vattnet – eller snarare i etern

Återigen visades Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” i SVT igår. De måste ha fått den billigt, med fritt antal visningar? Eller också anser tablåläggaren att den är så sevärd att den förtjänar repris på repris på repris…. Filmen finns också på svtplay.se/video/4254849/elvira-madigan/elvira-madigan-avsnitt-1

 

Kul för mig är när det blir ringar på vattnet. Som t ex detta trevliga brev – tack för det!

Hej Kathinka!

Jag har just sett filmen om din fars morfar. Jag har sett den för länge sen dvs när den var ny och var då som 20-åring berörd av kärlekshistorien. Nu när jag såg den så många år senare blev jag upprörd över hur män kan uppfattas som hjältar i mångtydiga historier. Även om hela skildringen kan tolkas på ett helt annat sätt. Så jag började förstås googla på historien och blev så glad när jag hittade dig och din bok! Som jag nu har beställt på mitt bibliotek och ska läsa med stort intresse!