Det går bra för Sixten!

Sixten gör succé på landets folkbibliotek (vilket var syftet med att ge ut boken om hans liv och hur han blev den han blev).

Boken om Sixten Sparre och hans liv har tagits emot fantastiskt väl – det är en fröjd att känna att han nu möter världen. Här kan man till exempel läsa om honom på https://www.omnible.se/r/10325536884084829526

Och vill man inte läsa pappersbok – ja, då har Pascal Wibe läst in på njutbart sätt:

Elvira lesbisk?

En queer Elvira? Varje tid har verkligen sina egna glasögon! Det är en sak att vara varse!

Som att man på 1960-70-talet läste Sixten-Elvira-historien som en berättelse om en frigid fru (Luitgard) med en utlevande make (Sixten)… 

Som att jag själv läste Luitgards (hustruns) historia med mina egna glasögon, de av en bedragen fru (i boken ”Sorgliga saker hände” 2014).

För att inte tala om att Klas Grönqvist (2013), tidstypiskt, läste: en man med psykisk diagnos (KG till och med diagnostiserade, alltså satte diagnos = stämpel i pannan, med hjälp av en psykiatriker http://amori.se/?cat=initiativtagaren, 130 år efteråt!).

Nu blev Sixten en galning som i sitt psykotiska tillstånd kastade sig över en cirkusartist…

På samma sätt kan man nu, enligt författaren Malin Nord, och med 2020-talets glasögon, läsa Sparre/Madiganaffären som en queer historia.

Det är det som är spännande med en berättelse som denna – den går att vrida på i det oändliga.

OCH, den går att vrida på, så att den passar vår tids stora frågor! 2013 psykisk sjukdom, 2021 hbtq.

I Östersund sätter teaterföreningen Undantaget upp ”Elvira Madigan” med premiär 2 juli 2021. Jag önskar Undantaget all lycka. Måtte det gå att genomföra – ni är beundransvärda som kämpar på i denna pandemitid, med all ovisshet den för med sig!!!

Vad jag tycker om tolkningen att Elvira var lesbisk? 

NY tanke! Spännande! Ö h t är ju kvinnor som levde samman, och deras relationer i det sena 1800-talet, intressanta. 

Man kan ju tänka sig att Elvira och Gisella delade rum på turnéerna, det är troligt. Man hyste in sig i billiga privatrum (cirkusvagnar är en senare företeelse). Säkert stod de varandra mycket nära, ”Filles d´Air” som de var. Just därför tror jag att Gisellas förälskelse i akrobaten Alexander Braatz, och hennes flykt med honom 1888, lämnade ett stort tomrum inuti Elvira. Ett tomrum som Sixten passade på att utnyttja.

Män av Sixtens kaliber har, liksom en inbyggd, seismograf för just den känslan: ”se mig, uppskatta mig, älska mig….”

Gisella lämnade snart den tarvliga tältvarietén som John Madigan startat 1887. Hon och Elvira var vana vid elegantare arenor. Men innan hon stack hade hon inlett relationen med Alexander. Kanske kände sig Elvira sviken då, när hennes ”nästansyster” plötsligt började intressera sig för en kille? De som hade delat allt, som ler och långhalm? Sixten påbörjade sin uppvaktning av Elvira i januari 1888, så det går ju omlott i tid. Därför är Malin Nords idé spännande!

Elvira visste kanske inte HUR hon  – om hon nu hade använt nutida vokabulär – skulle definiera sig, som vi säger idag. Alltså: ”vilken sexuell identitet har jag”? Frågan är om hon ö h t tänkte i de banorna? Är inte det 2020-talstankar? 

Hedvig (Elvira) hade i hela sitt liv vistats i cirkusens mikrouniversum, med sin mammas skarpa blick på att undanhålla henne från MÄN. Hon hade haft Gisella som sin ”syster” sedan hon var i 13-årsåldern (Gisella var 15 år då hon anslöt till Madiganfamiljen). 

Så visst, man kan tänka sig att de två flickorna utforskade sexualiteten tillsammans. Men att slå fast att Elvira var lesbisk… nja… 

Det ska bli spännande att ta del av Undantagets teateräventyr sommaren 2021! Idag har jag skickat min bok om Sixten Sparre till Maurits Elvingsson. Han ska gestalta Sixten i årets sommarspel ”Elvira Madigan” i Östersund.

Undrar om östersundarna vet, att Sixten hade anknytning till stan? Båda hans barn bodde där under krigssåren, Märta bodde där så länge som 1922-1942.

Om skrivdon

Många befarade att skrivandet skulle försvinna. Telefonen skulle göra att skrivandet succesivt ebbade ut. Ingen kunde ana att vi alla istället skulle gå omkring med tangentbord i fickan. Var som helst kan vi sätta oss och skriva: anteckningar, sms och brev. Vem som helst kan, anonymt och lätt som en plätt, fylla i formulär och klicka iväg.

En bokrecension, till exempel. Alla publicerar sig.

Sixten Sparre skrev, och doppade stiftpennan i bläckhornet. Hans far rättade i kanten med blyerts. Sixten lyckades publicera sig, även om det resulterade i en skuld till bokförlaget. Idag hade han kunna lägga ut sina dikter på nätet. Signerade eller anonymt, alla kunde ta del av dem.

När Sparre-Madiganskandalen var ett faktum skrevs och publicerades spaltkilometer i tidningarna. En av dem, Köpenhamnstidningen Morgenbladet 26 juli 1889, bjöd läsarna på en ”ögonvittnesskildring”.

En anonym badgäst på ön Tåsinge berättade vad han (hon?) sett när liken hittades i Nørreskov. 

En badgäst? Som fick tillträde till mordplatsen? Redan här är det något som inte stämmer. Vakter var utposterade, polis och läkare var fullt sysselsatta med dokumentation av dubbelmordet.

Artikeln spreds till Sverige, via Skånska Aftonbladet, och rewritades i tidning efter tidning. Den innehöll mängder av avvikelser från polisprotokoll och andra ögonvittneskildringar. Elvira var skjuten i fel öra, hon låg placerad så som man föreställer sig en dramatiskt död kvinna (inte som hon faktiskt låg: propert, med armarna arrangerade över bröstet) och framför allt hade hon helt annorlunda kläder än vad som anges i alla andra dokument. Den ”ulden trøje” som hon bar hade i artikeln blivit till en kort kappa, knäppt upp i halsen.

”Trøje” översatt från danska betyder precis som på svenska ett stickat plagg. Är plagget öppet framtill är det en kofta, om det har helt framstycke kan synonymen vara jumper eller ”genser”, det vi kallar en olle. Badgästen förvandlar i sin artikel koftan till ”en jakke”. I den svenska översättningen blir det ”en kappa”. Danskans jakke och svenskans kappa betyder ett plagg av vävt tyg, ett plagg med fickor. Och nu växer fabulerandet!

I en av fickorna ser turisten något vitt sticka upp. Ett papper, det som – säger han/hon – tjänat som omslag till smörgåsarna som paret hade med in i gläntan. På detta smörpapper, troligen något flottigt efter de danska mackorna, ser han något skrivet med blyerts. Var och en kan föreställa sig detta  – trubbig blyertsspets på flottigt smörpapper. Inte lätt att läsa och tyda i bokskogsdunklet! Men badgästen klarar det, och finner en dikt – en som, genom senare tiders reproducerande av myterna, har förvandlat Elvira Madigan till poet. En dikt som gjorde hans artikel lätt att sälja in – den innehöll något sensationellt nytt!

Att dikten inte togs tillvara – eller att badgästen inte gjorde pengar på att sälja den, då – när man gjorde geschäft av allt som hade med ”det romantiska dramat” att göra – är en gåta. 

Att han över huvud taget fick TA pappret, mitt i mordutredningen, är synnerligen osannolikt.

Varför finns inte pennan nämnd i förteckningen över saker på platsen: några svenska ören i Sixtens fickor (varför gick man igenom Sixtens, och inte Elviras, fickor? Kan det bero på att hon bar tröja, och därmed inte hade fickor?), ölflaskor och annat ”skröfs” som paret lämnat? Allt förtecknades, ingen penna finns nämnd.

Elvira skulle alltså ha suttit i gläntan som var bevuxen av ogräs och brännässlor. Där skulle hon ha ”kretat” ned en dikt, med en blyerts på ett flottigt papper? Jag ifrågasätter det starkt och skulle i så fall önskat henne ett litet tangentbord och appen ”Anteckningar”. Då hade hon kunnat skriva, och sedan klicka iväg det till hela världen.

Så som vem som helst kan göra idag – skriva anonymt och låta alla ta del!

”…människorna känns levande!”

Mitt syfte med boken om Sixten Sparre var, att gjuta liv i historien med alla de fakta jag under flera år vaskat fram. Då känns det roligt att få ett omdöme om detta av @boktanten på Instagram. Tack Anette för att du läste och tog till dig ”Vacker var han, utav börd: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan”!

Recension – en ynnest

Att bli recenserad är numera nästan bara de stora författarna förunnat – internationella bästsäljare och nationella snackisar.

Men Sixten och hans bok recenseras faktiskt i Släkthistoriskt Forum 2021:1.

Särskilt glad blev jag, att just denna tidning och skribenten Eva Johansson, en tungviktare inom släktforskningen, har läst och förstått det arbete som ligger bakom.

Också att bli omskriven i form av en artikel är roligt. Hittills har NST, Hallandsposten, Hallands Nyheter, Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan haft helsidesartiklar. Liksom Kristianstadsjournalen och Kvällsstunden:

Att ”den vidunderliga kärlekshistorien” var ett överlagt mord har man vetat i alla tider, men naturligtvis gör sig detta faktum som rubrik.
Min bok om Sixten Sparre innehåller helt andra nyheter – om uppväxten och vad som formade honom. För att inte tala om fakta från originalbrev – primära källor.

Nu är den här – boken om Sixten Sparre

Jag darrade lite på handen då jag skulle signera leveransen av böcker strax för jul. Generat sa jag till DHL-budet: ”Oj, jag kan visst inte skriva mitt eget namn”. Han tittade på mig med ett stort leende och sa: ”Men du, du som har skrivit en hel bok, visst kan du skriva ditt namn?”.

Att hålla den färdiga boken i sin hand, ett manus man levt med i flera år… Många beskriver det som en förlossning efter en lång graviditet. Jag känner mera så här: nu är den klar att möta världen. Lite som när barnen blev vuxna och flyttade hemifrån. Det ska bli spännande att följa hans öde. Ja, Sixtens öde följer man ju i min berättelse, men att följa boken ”Vacker var han, utav börd: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan”.

Boksläpp för såväl pappersbok, e-bok och ljudbok blir den 18 januari 2021. Och jag vill rikta ett stort TACK till förlaget Ekström&Garay som visat Sixten så stor omsorg och omtanke. Och Tomas Ekström som formgivit så vackert! TACK!

Sixten i radio 2020

Dags att berätta om Sixten i radio igen! Snart kommer intervju i SR.

Inför intervjun kollade reportern, Ann Jornéus, vad hon gjorde förra gången, då när Luitgards bok kom ut 2014. Det har ju gått lite tid, och det digitala har ändrat sig.

Ann skriver:

Hej Kathinka!

Vårt gamla inslag från P4 Halland 2014 låg inte kvar när jag klickade på den länken i din webbpresentation.

Det beror på någon förändrad teknisk lösning på Sveriges Radios webb. Jag gjorde i alla fall en ny sökning och återfann den:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=5851144

När jag lyssnade blev jag överraskad över hur snyggt mixat reportaget är och hur välformulerade dom medverkande damerna låter.

Vi får se till att damerna är lika välformulerade när det handlar om Sixtens bok! Fortsättning följer, länk kommer!

Vem kan man lita på? Inte Wikipedia i alla fall

I januari 2021 fyller Wikipedia 20 år. Det digitala uppslagsverket har revolutionerat informationssökningen – den är, som man säger numera, bara ett knapptryck bort. Det är fantastiskt att, så snart man stöter på något okänt begrepp, bara kunna klicka fram svaret, för att sedan fortsätta sin läsning. Jag älskar Wikipedia, och jag erinrar mig alla lektioner i ”encyklopedikunskap” vi hade när jag gick på Bibliotekshögskolan (i en forntid).

Men hur pålitligt är Wikipedia – uppslagsverket som vem som helst kan skriva i? Vem är det som skriver, och varför? De flesta artikelförfattare drivs, tror jag, av en sann folkbildaranda. Wikipedia är pålitligt, merparten av de över 40 miljoner artiklarna sprider kunskap. Riktig kunskap – allt ska ha en trovärdig, utomstående källa.

Men om den källa som refereras till är okunnig och felaktig? Eller om denna källa inte ens nämns, utan bara används som en verifierad sanning? Då uppstår snart en kretsgång – felaktiga uppgifter blir till ”bekräftade” sanningar.

Här kommer artikeln ”Sixten Sparre” in. Den person som mångordigt skriver på Wikipedia hämtar sina ”fakta” från ett verk som vimlar av felaktigheter. 

Textens innebörd är densamma som i Klas Grönqvists bok ”En droppe föll” (Recito, 2013). 

Just i detta exempel handlar det om Sixtens politiska åsikter. Skribenten går snabbt och svepande över med ett ”väl” – han förväntades ”väl” ha konservativa värderingar. Men icke så, hävdar skribenten, och återger vad tidningen ”Figaro” grundlöst skrev efter dådet 1889. 

Figaros redaktör Georg Lundström, signaturen ”Jörgen”, var känd som en hängiven anhängare av den i samhället förhatlige August Strindberg. I nr 31, 3 augusti 1889 – så snart Madiganmordet blivit känt – ville han tillkännage, nästan skryta med, att tidningen haft kontakt med Sixten Sparre. 

I en hyllande artikel tog Jörgen tillfället i akt att agitera för sin egen människosyn, och han utsåg Sixten till en ”verklig radikal, till vänster om till och med självaste ”mästarn”, Strindberg.” 

I kommande nummer sansade han sig dock. I runan som publicerades fjorton dagar senare, i nr 33, nämndes inga av de Sixten tidigare tillskrivna politiska engagemangen. 

Artikeln konstaterade helt torrt att Sixten Sparre var en ”duglig kavalleriofficer”, och att han denna vinter varit kommenderad till Kavalleriskolan på Ladugårdsgärde: ”Under denna tid skrev han något i Figaro. Mest i bunden form och i estetiska och skönlitterära ämnen i satirisk högst ärlig och frisinne, gentlemannamessig riktning.” 

Den som gör sig mödan att läsa Figaro under tiden februari-maj 1889 har svårt att finna något som verkar komma från Sixtens penna.

I Wikipediaartikeln om Sixten Sparre får vi vidare veta att ”Sixten Sparre kraftigt understödde August Strindberg i den pågående Strindbergsfejden” Varför just detta begrepp inte gjorts klickbart är en gåta. Det finns nämligen en utmärkt artikel på just Wikipedia om den hetsiga kulturdebatt som pågick kring vår store författare. 

När den pågick? Åren 1910-1912. Då hade Sixten Sparre varit död och begraven i över tjugo år….

Alla artiklar i Wikipedia är inte att lita på.