Primära källor, källrevision – och om hur man citerar…

Nu har Klas Grönqvists bok ”En droppe föll” (2013) blivit översatt till danska. Den har fått fantastiskt fin layout och bättre illustrationer (förlag Kle Art ”En dråbe faldt”).

Och myten om Sixtens psykiska ohälsa har fått vingar igen. ”Sixten Sparre var inte vid sina sinnens fulla bruk! … verkar det ha gått så långt att han bör ha kunnat betraktas som manisk på psykosnivå” – detta är Klas Grönqvists antagande (2013, s. 79). ”var ikke længere ved sine fulde fem … han kunne betegnes som manisk-psykotisk” (2017, s. 56).

Inför bokreleasen på Tåsinge i lördags skrev Fyns Amtsavis:

Det är mycket tal om ”ny viden”, ”sandhed” och ”kilderevision”.

Som stöd för hypotesen att Sixten var ”psykiskt ostabil” anförs i boken Sixtens våldsamma övertrasseringar – de som han gjorde för att kunna fortsätta att leva på den nivå som äktenskapet med Luitgard (med en stora hemgiften) givit honom möjlighet till. Han hade skaffat sig vanor som han inte längre hade råd med. Därför levde han på krediter. Inget ovanligt – det räcker att se Lyxfällan i TV3 för att se liknande människoöden. Slarvrövar, men inte psykiskt sjuka.

Och så är det det privata brev som hans far skrev till godsägaren på Valdemars slott, på vars ägor de båda liken hittades. Baronen har åsamkats besvär, och pappa Sparre vill tacka och be om ursäkt å sonens vägnar.

Brevets inledning – efter de sedvanliga tacksamhetsfraserna – låter som en vädjan från en förälder till en annan ”Förstå oss!”. Sigge Sparre skriver:

”Att för er skildra hvad ett sargadt faders- och modershjerta skall känna vid ett tillfälle som detta, behöfver jag icke, ty detta inser Ni nog!

Allt detta slog ner som en blixt öfver oss.”

Det är ju just det – när någon gör något alldeles oväntat, något som vi finner olämpligt, reagerar vi med att spontant säga:
– Är han inte klok? – Har han blivit komplett galen? eller – Är han tosig?

De fasta uttrycken ovan ska  ju egentligen inte ha frågetecken. De är retoriska frågor (och borde egentligen förses med uttropstecken) som har betydelsen:
”Detta är för mig så underligt och oväntat att jag kan inte finna NÅGON annan förklaring än att han har blivit totalt vansinnig”. Därmed PÅSTÅR vi ju inte att personen är vansinnig – det är ju inte det vi menar. Snarare understryker vi att beteendet avviker från allt vi tidigare sett hos denna person.

Sixtens förtvivlade pappa skriver:

”Hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”

Att ta Sixtens pappas uttalande i hans tack- och ursäktsbrev bokstavligt är ju rent nonsens. Att dessutom välja att citera på följande vis är tendentiöst:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sixten_Sparre

”Att han var mentalsjuk hävdar också hans egen far i ett privatbrev daterat 30/7 1889, bevarat i Tåsinge lokalhistoriska arkiv: ”… att hans hjerna numera icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”. 

Brevet från Sigge Sparre är en primärkälla. Men sättet att beskära citatet, och ta det ur sitt sammanhang, är oprofessionellt. Att dessutom presentera det som ”ren och skär sanning” pga att det kommer från en primärkälla – ja, det lämnar mycket i övrigt att önska om man vill vara hedervärd.

Primärkällan är Sigge Sparre, ett brev från en förtvivlad far som försöker förstå det hemska som sonen gjort. Låt mig för första gången presentera ännu en primär källa. Ett brev som Sixtens hustru Luitgard skrev 6 augusti 1889.

Hon söker svar på frågan: hur KUNDE han? och den enda förklaringen är, då som nu: ”han måste ha varit rubbad, från sina sinnen, tokig”. Men därifrån är det långt till att den döde ska diagnosticeras med ”bipolär typ 1 med dominans för maniska episoder” (K Grönqvist (2013) s 79).

Jag väntar fortfarande på att få se de ”primärkällor” som verifierar att:

”Sixten skrev dagligen brev till Elivra”

”Sixten hotade att ta livet av sig om hon inte följde honom”

Påståendena finns i Laura Madigans brev (återgivet i Enevig (2005) s 107 ff), skrivet i förtvivlan samma dag som Sigge Sparre skrev, 30 juli 1889. Har Laura öht sett några brev från Sixten? Är det inte som hon försöker förstå? Naturligtvis känner hon skuld över att inte ha anat.

Någon primärkälla är inte Lauras brev! Visa Sixtens dagliga brev till Elvira, och jag ska tro på dem och på Sixtens hot om självmord!

Två föräldrar, var och en utom sig, försöker finna en förklaring på något som slog ned som en blixt. Ingen hade märkt något. Inte heller Sixtens regementskamrater, dem han lånat pengar av, hade på något vis anat att den glade gamängen Sixten var ”från vettet”. Han är 35 år och har aldrig visat tendenser på psykisk sjukdom. Motsäger inte detta hypotesen om psykisk ohälsa? För så vitt man inte klassificerar förälskelse som psykos….

En skitstövel är en skitstövel, men man behöver inte vara galen för att vara en oansvarig och egoistisk slarvröv…

Mot H C:s och Sixtens Fyn!

Det var trevligt att komma till Sagomuseet häromdagen. Åk aldrig Ljungby förbi utan att besöka denna lilla pärla!

Berättarkväll på Sagomuseet

Vi kände oss som resande i ”tips-på-trevlig-resa-till-Odense”. Och nu sticker vi själva till Fyn, det är ett ställe som känns som hemma. Själva platsen, Sixtens och Elviras grav på Landet kirkegård på Tåsinge, är ju numera som ett monument. Det visar det här fina fotot, taget häromveckan av min bror, Jens Lindhe:

Men nu är det inte graven som är målet – nej, nu ger Klas Grönqvist ut sin utförliga bok www.adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065

på danska: www.kleart.dk/elvira-madigan

Grattis Klas – det passar perfekt i år, när Elvira skulle fyllt 150. Och är det någonstans som Elvira ska finnas i bok så är det i Danmark! Det ska bli roligt att delta i evenemanget på Tåsinge:

Till Sagomuseet igen…..

Annandag påsk – och dagen inleddes med en utmärkt cirkusföreställning av Cirkus Olympia. Lite ovant med cirkus kl 10 på förmiddagen! Hög klass på numren, elegant färgmässigt i blått, svart och rött. Familjen Bengtsson från Drängsered är unik och borde få kulturmedalj!

Hemkommen från cirkus plockade jag ihop grejor till framträdandet på Sagomuseet i morgon. I datorn ramlade jag över följande referat, skrivet idag för ett år sedan.

https://sagomuseet.wordpress.com/2016/04/17/medlemskvall-pa-sagomuseet/

Glädjande att läsa – och det ska bli roligt att komma tillbaka till Ljungby imorgon till en ny medlemskväll, nu tillsammans med Danmarks store eventyrforfatter (alias Roland Andreasson).

Sixtens lockbete…

image1Min käraste bror Jens, arkitekturfotograf med säte i Köpenhamn, är i Svendborg och bor på samma hotell som Sixten och Elvira. Vid frukostkaffet gör han en reflektion:

Läser bok och drikker kaffe med färjan precis utanför fönstret. Både bok och kaffe är god

Detta går upp för mig: när Sixten pratade om Svendborg med Elvira var den närmsta linien söderut mot Paris:
Svendborg – Sønderborg – Flensborg – Hamborg – raka spåret söderut då.

Lige precis – så havde han tænkt det hele ud, siger jeg!

Släktforskningens dag

www.hallandsposten.se/familj/en-film-om-att-söka-en-okänd-moder-1.4199816

Efter filmvisning i en fullsatt Klarasal på biblioteket i Halmstad fördjupar jag mig i skillingtryckens värld i denna intressanta och välskrivna bok:IMG_0371Förutom att jag är stolt över att finnas med i litteraturförteckningen och som FOTNOT  :-)) – första gången för min del – så innehåller boken en spännande beskrivning av bakgrunden till skillingtrycket ”Långt fjerran ifrån hemmets kända stränder”. Det handlar om mordet på kofferdikapten Lagerhamn vid Bosporens inlopp 1859. Spännande läsning!

IMG_0372

”Sjökapitenen S.P Lagehamn mördad av Joniske Lotsen NICOLA ANTONELLOS hwilken af Stockholms rådhusrätt d. 2 mars 1860 dömts till halshuggning”

(bild hämtad från Karin Strands bok).

Moder okänd

Imorgon är det Släktforskningens dag. Här i Halmstad firas den med intressant föredrag av författaren Karin Edvall på Stadsbiblioteket. Det inleds med förfilm kl 14. Då blir det premiärvisning på den film jag pysslat med de senaste veckorna.

En släkthistoria där ”kiosken vid Savoy, Malmö” spelar en viss roll.

Ännu en sorglig historia, även om Kerstin, filmens huvudperson, kallar den sin ”solskenshistoria”. ”Efter regn kommer solsken” är filmens musikaliska tema – på speldosa.

Erotik, graffiti och sprutande eld

Unknown

Nu börjar det komma beställningar på mitt nya föredrag – en berättelse om vulkanen Vesuvius och livet i Pompeji.

”Det är en helt vanlig morgon under det första århundradet i vår tideräkning. Invånarna i Pompeji och Herculaneum går till sina sysslor…. Det börjar med att jorden skakar …..”

Det handlar alltså om livet vid Vesuvius, men också om den begynnande turismen. H C Andersen t ex var en av 1800-talsresenärerna som besteg vulkanen.

Premiär för berättelsen blir det i Karlstorpsstugan den 4 april.

Minnet av Stockebo

10414380_799321270129753_7190954130788841975_nHär på Stockebo (numera Stockeboda gård) i Rörum, Alebo härad på Österlen, föddes den 3 januari 1859 Luitgard och Carlos Adlercreutz tredje barn, Luitgard Engel Agda Dorotha.

Som så ofta på den tiden (i 20% av fallen) drabbades modern, Luitgard Alfrida Emilia, av barnsängsfeber. Hon dog den 21 janauri och IMG_0349 2vilar på Rörums kyrkogård.

Var det denna lokala anknytning som skapade det stora intresset för mitt framträdande på Österlens museum häromdagen? Hur som helst: det var vekligen roligt att möta denna intresserade publik med 80 glada österlenare (70 hade fått nej pga av platsbrist!) i Simrishamn. Och repris blir det på Österlens berättardagar, veckan efter midsommar. Kanske t o m i Rörum?

Fastlagsbullar – inte ”semlor”

Elivraartikel

ur Ystads Allehanda 4 feb 2017.

På torsdag tar jag Öresundståget till Lund och byter sedan till Pågatåg: riktning Simrishamn. Ska bli kul! Skåne är ändå alltid SKÅNE! Och där äter man ”fastlagsbullar”, inte semlor. På Österlens museum är de dessutom hembakade – och jag ser fram emot att få berätta om Lycka på hennes hemmaplan. Närmare Rörum kan man inte komma. Och till ”fastlagsbulleföredraget” lär det strömma massor av österleningar – museet har redan fått säga nej till ett trettiotal….

Roligt att Lyckas historia tilldrar sig intresse, så här 128 år efteråt!